Övning 3 · Mindre grupp
Prata fint bakom ryggen
Det här är en övning för en mindre grupp. Den tränar oss i att ta emot uppskattning, ge varandra positiv återkoppling och låta det goda sägas högt — även när det känns lite ovant.
Upplägg
Dela något du är stolt över
En person börjar med att dela något som hen är stolt över. Det kan vara något stort eller litet. Något hen gjort, vågat, försökt, klarat av eller kämpat med.
Personen pratar i ungefär 2–3 minuter.
Vänd ryggen mot gruppen
När personen har delat färdigt vänder hen ryggen mot gruppen.
De andra i gruppen börjar då prata om personen, som om personen inte satt där — men bara på ett varmt, respektfullt och uppskattande sätt.
Prata fint · 4–5 minuter
Det här pågår i 4–5 minuter, eller längre om gruppen bestämmer det.
Exempel på vad ni kan säga
- · Hon är verkligen engagerad i det hon gör.
- · Han är alltid den som anstränger sig lite extra.
- · Hon har ett så stort hjärta och vill andra så väl. Det gör mig faktiskt rörd.
- · Det han berättade nu tycker jag var väldigt modigt och inspirerande.
- · Jag önskar att jag själv hade lite mer av det där.
Vänd tillbaka och dela
När samtalet är klart vänder sig personen tillbaka mot gruppen och berättar kort hur det kändes att sitta där och lyssna.
Att tänka på
Det här är inte en övning i att analysera
Det är inte en övning i att ge råd eller förbättra någon. Det är en övning i att se.
Prata konkret
Säg hellre: "Jag blev berörd när du berättade om…" än bara: "Du är fantastisk."
Låt det vara lite ovant
Många av oss är mer tränade i att ta emot kritik än uppskattning. Därför kan det kännas pinsamt, rörande eller svårt. Det betyder inte att övningen är fel. Det kan betyda att den fungerar.
Den som lyssnar behöver inte svara
Förklara eller förminska inte det som sägs. Bara ta emot.
Undvik skämt på personens bekostnad
Även kärleksfull ironi kan göra det svårare att ta emot.
Gå inte över gränsen till terapi
Håll det enkelt, varmt och respektfullt.
Jag tycker att det här är en av de bästa saker man kan lägga gemensam tid på. För det händer något i ett rum när människor får höra det fina som andra faktiskt ser.
Inte efter begravningen.
Inte i ett tacktal.
Inte när det är för sent.
Utan nu.
När personen sitter där.
Med ryggen vänd mot oss.
Och får höra hur mycket hen betyder.