övning för dig själv
från tacksamhet till framtid
Tid: cirka 20–30 minuter · Gör den helst på morgonen
Det är lätt att överskatta vad vi ska hinna förändra på ett år – och samtidigt fullständigt underskatta vad som kan hända på tio.
Första gången jag på allvar ställde mig frågan ”Vem vill jag vakna upp som om tio år?” blev jag nästan förvånad över hur länge sedan det var jag hade tänkt så.
Vi är ofta väldigt upptagna av nästa mejl, nästa deadline, nästa vecka. Men den människa vi kommer vara om tio år skapas faktiskt mitt i allt det där. Av ganska små beslut. Idag.
Det är en märklig sak: vi kan lägga enorm energi på våra barns framtid, vårt jobb eller vår ekonomi – men nästan ingen tid alls på att föreställa oss vårt eget framtida jag.
Den här promenaden försöker koppla ihop de två världarna:
livet du redan har – och livet du är på väg mot.
Du börjar med tacksamhet. Med att se det som redan finns. Sedan går du tio eller fem år framåt och föreställer dig hur ett riktigt bra liv skulle kunna se ut.
Därefter kommer du tillbaka till idag och frågar:
Vad kan jag göra redan idag som tar mig en liten bit åt det hållet?
Det låter nästan för enkelt. Men det är lite det som är poängen.
Ett bra liv byggs sällan genom ett gigantiskt beslut en magisk torsdag. Det byggs av tusentals ganska små beslut som långsamt börjar peka åt samma håll.
Så på med skorna.
Gärna innan hjärnan hunnit komma på sjutton goda anledningar att stanna hemma.
Ha med under promenaden
Ett kort i taget med fem minuter på klockan (du kan ändra tiden). När tiden är slut säger en liten röst Yes! — och du går vidare till nästa kort.
Gå ut och börja promenera.
Ingen podd. Ingen radio. Låt den här promenaden få tillhöra dig.
Börja med några kraftigare andetag.
I originalövningen brukar jag ta fyra korta andetag in genom näsan och fyra kraftiga utandningar genom näsan. Upprepa några gånger medan du börjar gå.
Känn kroppen vakna. Du behöver inte prestera något. Du ska bara meddela systemet: Hallå. Nu börjar dagen.
Hur känns kroppen just nu, innan dagen hunnit börja?
Börja nära. Vad är jag tacksam för just nu? Inte vad du borde vara tacksam för. Vad är du faktiskt glad att du har?
En människa. Din kropp. Att du får gå just här. En vän. Något som hände igår. Kaffe. Att någon älskar dig trots att de faktiskt känner dig ganska väl.
Låt sedan cirkeln växa. Familj och vänner. Människor som hjälpt dig. Ditt arbete. Möjligheter du fått. Saker du en gång längtade efter och som nu blivit så vanliga att du nästan slutat se dem.
Varför är jag tacksam för det här – vad har det faktiskt gett mig?
Stanna inte bara vid orden. Om du tänker ”jag är tacksam för min vän”, fråga: varför?
Försök känna tacksamheten, inte bara redovisa den.
Nu lämnar du den här dagen en stund. Föreställ dig att du vaknar tio år framåt i tiden. Och att det är en riktigt bra dag.
Inte ett perfekt liv. Ett liv du faktiskt skulle vilja leva.
Var vaknar du? Vem finns omkring dig? Hur känns kroppen? Vad arbetar du med? Vilka människor träffar du? Vad ägnar du din tid åt? Vad har blivit viktigare – och vad har blivit mindre viktigt?
Försök inte titta på framtiden som på en film. Kliv in i den. Drömmer du om att stå på en scen – stå där. Längtar du efter lugn – känn morgonen när du vaknar och faktiskt har det.
Vem har jag blivit för att kunna leva det här livet?
Nu går du tillbaka från tio år framåt till den här alldeles vanliga dagen.
Fråga inte: vad måste jag hinna? Fråga: vad är det bästa som skulle kunna hända idag? Vad vill jag åstadkomma? Hur vill jag känna när dagen är slut?
Skicka mejlet. Ring människan. Boka tiden. Ställ frågan. Gå till gymmet. Säg nej. Säg ja. Börja.
Finns det något litet jag kan göra idag som mitt framtida jag skulle tacka mig för?
Det behöver inte vara ett heroiskt steg. Det behöver bara peka åt rätt håll.
Den sista delen kan vara den besvärligaste. Säg några peppande saker till dig själv. Ja. Till dig själv.
Det märkliga är att vi kan säga ganska brutala saker till oss själva utan att reagera. Men prova: Jag gillar dig. Du gör det bra. Det här kommer du fixa. Och plötsligt känns det som om man blivit medlem i en sekt.
Om de kritiska orden känns naturliga och de snälla känns fåniga är kanske slutsatsen inte att de snälla orden är problemet. Kanske har vi bara tränat väldigt länge på motsatsen.
Vad behöver jag höra idag – och kan jag säga det till mig själv?
Jag klarar det här. Jag är på väg. Jag behöver inte vara perfekt idag. Jag är värd ett liv jag faktiskt tycker om.
Eller något helt annat. Det är din hjärna. Du får prata med den hur du vill.
Det är hela övningen.
Du har på en promenad hunnit påminna dig om:
Vad du redan har.
Vart du vill.
Vad du kan göra idag för att komma lite närmare.
Och kanske är det just den kopplingen som är det viktiga.
För om du varje dag påminner dig om vilket liv du vill leva blir de små vardagliga besluten lite lättare.
Du behöver inte förändra hela livet idag. Du behöver bara låta dagens steg gå åt samma håll som dina drömmar.