Övning 07
öva på att ha fel
Varför den här övningen?
Det är ofta svårt att medge fel. Vi vill bli sedda som kompetenta, vi är rädda för att tappa ansikte, och kulturen på många arbetsplatser belönar den som har rätt — inte den som lär sig något nytt. Resultatet blir att misstag göms undan, samma fel upprepas, och tilliten i teamet sjunker.
Den här övningen är en lågtröskel-träning. Genom att dela ett misstag i en tydlig struktur — och med en lyssnare istället för en publik — blir det enklare att se misstag som något som hör till arbetet. Inte som ett bevis på att man inte räcker till.
Ju fler misstag en grupp vågar dela, desto färre blir det i fortsättningen. Eftersom man lär sig mer — om man inte tror att man redan måste kunna allt. Och nej, det är inte lätt att vara den modigaste i rummet. Men kan ge mer till de andra än vad man har en aning om. För vi tror ofta att vi är ensamma om våra misstag, eftersom de andra döljer sina egna. Och då kan det bli onödigt ensamt. Och hur kul är det?
så här gör ni
Två och två. Cirka 8–10 minuter per person. Den som lyssnar avbryter inte — bara lyssnar, och kan ställa en följdfråga på slutet om något är oklart. Byt sedan roll.
Berättaren delar en gång då det blev fel — välj något som känns okej att prata om, men gärna något som faktiskt skavde. Gå sedan igenom stegen i tur och ordning:
Hur tänkte du innan?
Berätta vad planen var. Vad ville du åstadkomma? Vilka antaganden bygde du på? Att börja här gör det lättare att förstå dig själv — och att lyssnaren förstår dig.
Vad blev tokigt?
Berätta vad som faktiskt hände. Ingen försvarsadvokat, ingen åklagare — bara en ärlig beskrivning av glappet mellan plan och resultat.
Finns det något att lära?
Vad tar du med dig? Det kan vara stort eller litet. Ibland är lärdomen att man skulle gjort exakt likadant igen — också ett svar.
Vem kunde du ha bett om hjälp?
Innan, under eller efter. Vem hade kunnat se det du missade? Att namnge en person gör det enklare att be om hjälp nästa gång.
Efter övningen
Stanna en kort stund tillsammans. Hur kändes det att berätta? Hur kändes det att lyssna utan att fixa? Vad skulle behövas i vår vardag för att den här typen av samtal ska bli vanligare?